Officiellt intåg.
Mörkret har lagt sig, omslutit det lilla landet i way up north. Har ni känt det? Han slickade sig om sina köttiga läppar och öppnade sitt gap. Sen försvann ljuset och hoppet om livet med det.
Det är ett dött lopp för mig. Oktober är knappt här och jag känner mig redan ihålig, till snudd på genomskinlig. Lager på lager av stickade tröjor och raggsockor hjälper inte. Jag fryser under mina dubbla duntäcken på nätterna. Sover med kläderna på och hör hur mina tänder skallrar. Hyreshus är uppvärmda ungefär som mejeriavdelningen på Ica. Jag mins inte hur det kändes att vara varm längre och det här har bara börjat.
Man skymtar bara hjärtat genom revbenen som krampaktigt kämpar för att hålla igång blodomloppet, som i motvind när luften blir kallare och minusgraderna kommer krypande. Man kan redan se ett nät av gråblå ådror genom min piggmentlösa hud. Ett par veckor till och jag är upplöst till intet.
Man skymtar bara hjärtat genom revbenen som krampaktigt kämpar för att hålla igång blodomloppet, som i motvind när luften blir kallare och minusgraderna kommer krypande. Man kan redan se ett nät av gråblå ådror genom min piggmentlösa hud. Ett par veckor till och jag är upplöst till intet.
Sommaren kommer aldrig mer tillbaka. Ljuset har vi sett för sista gången. Nu har vi ingenting kvar.
Ordning och reda
Ikväll har jag tvättat, Mount Everest är vad jag har tvättat. Ohu. Att hitta en tvätt tid ledig ikväll var som att snubbla över en trisslott med mellanstor vinst. Det killade till i magen och jag kände att nu, nu har jag flyt! Tänk vad lite hushållsarbete kan pigga upp den gråaste måndagkväll.
Sen skulle jag visserligen behöva göra en del annat också, men det är en annan dags bekymmer. Bekymmer så som att städa badrummet, damsuga och moppa, diska, bada Esset. Göra en ny matlåda eftersom jag åt upp den jag gjorde tidigare. Plugga engelska. Springa ner med en hel del blandat skrot till förrådet. Ja, det finns en del hushållssysslor att pigga upp resterande kvällar den här veckan med. Vilken tur jag har.
Snipp snapp snut så var den helgen äntligen..
Det har varit en hemskt lång helg, så lååång. Jag är glad att den är slut, det är jag verkligen. Efter en spark där bak blev det i alla fall lite biomys i lördags kväll. Inception. Helt suverän film, nio av tio möjliga. Jag grinade två gånger. Jag vet inte om det har att göra med att jag är känslig eller att det var en sentimental film. Kanske snarare det första än det andra. Gå och se den!
Nu har jag varit vaken sen halv sex och det känns okej. Kanske börjar jag vänja mig lite grann, lite lite lite grann, att gå upp så här hiskeligt tidigt. Nu blir det promenad, en varm dusch och frukost, sen iväg till plugget.
Idag har jag i alla fall känt mig pigg och alert i sju och en halv timme.
Det är så mycket mer än vad jag brukar vara. Redan så där halvvägs in på första föreläsningen brukar jag känna hur det blir dimmigt framför ögonen och resten av dagen tar jag mig igenom på ren muskelstyrka. Idag slog tröttheten in först efter lunch, vilket känns helt överkomligt, jag vaknade faktiskt 05:30 och har varit i farten sedan dess.
Det är andra dagen av totalt sju som jag stolt kan titulera mig bilburen på heltid. Jag har fått förtroendet att låna en av min brors familjs bilar medan de simmar och solar på Gran Canaria en vecka.
Jag stoppar alltså in Esset i bilen på morgonen och styr till skolan. På rasterna promenerar vi i parken här runt Marieborg ihop, när jag har föreläsning sover hon gott och när klockan ringer ut styr vi hemåt. Det är så fruktansvärt bekvämt! Hon slipper vara hemma ensam och jag slipper ha dåligt samvete.
Sen känns det förstås oerhört lyxigt med en bil helt till sitt eget förfogande. Inte för att jag har kört någon annanstans, utan bara för att jag kan.
Sen känns det förstås oerhört lyxigt med en bil helt till sitt eget förfogande. Inte för att jag har kört någon annanstans, utan bara för att jag kan.
Min favoritbil är en Clio, helst skulle den vara röd förstås. Parkera den utanför porten tack och stoppa nyckeln i brevinkastet.
Toudels!
Äpplepaj klockan sex på morgonen.
Pajdegen i pajformen, check! Pajskalet förgräddat, check!
Äppleklyftor i mönsterpassning, check! Första lagret lagt, check!
Andra lagret lagt och socker på, check! Färdig för ugnen, check!
När ska jag få vara ifred?
Jag vaknar och kämpar mig upp från värmen i sängen bland överdrivet många kuddar och flera täcken, fortfarande med ena foten kvar i drömmen. Snubblar in i köket över dammsugaren i hallen och sätter på radion. Då spelas,
Var är rättvisan i det? En kalldusch klockan 05:25, som att trilla baklänges ner i en isvak innan man druckit dagens första kopp kaffe. Jag inbillar mig en sekund att jag är förkyld, men det är tårar om droppar från min näsa. Tårar för att jag är trött på att vara rädd, tårar av obehag.
Tänk att så mycket kan rymmas i något som så långt ifrån kan kallas ett musikaliskt konstverk.
Var är rättvisan i det? En kalldusch klockan 05:25, som att trilla baklänges ner i en isvak innan man druckit dagens första kopp kaffe. Jag inbillar mig en sekund att jag är förkyld, men det är tårar om droppar från min näsa. Tårar för att jag är trött på att vara rädd, tårar av obehag.
Tänk att så mycket kan rymmas i något som så långt ifrån kan kallas ett musikaliskt konstverk.
SatsAfro
Härre gud, döda mig genast eller åtminstone skonsamt. Det var det värsta jag har varit med om. Träningsmässigt i alla fall. Inte för att jag blev tröttare än vanligt, eller för att det kändes speciellt tufft för min taskiga kondition. Snarare blev det inte så hemskt mycket med det, för min del. Lite vekare än innan var jag när jag gick ut, men det hade nog mest med att göra att jag redan vid intåget i träningssalen hade ont i musklerna sen Yogan i söndags.
Det sa bara svisch så var passet igång till bongotrummor och gälla skrik. Jag hann aldrig förstå vad som drabbat mig.
Ledaren och deltagarna for runt helt utan hämningar. Framåt, tripp-tripp-spark och snurr, hoppa som en gorilla, svinga med armarna åt alla håll, dyka framåt och hoppa bakåt, rulla runt, göra en piruett, en volt på tvärsan och stoppa ner dig i byxfickan på grannen till vänster. Sen runt igen och allt från början.
Det sa bara svisch så var passet igång till bongotrummor och gälla skrik. Jag hann aldrig förstå vad som drabbat mig.
Ledaren och deltagarna for runt helt utan hämningar. Framåt, tripp-tripp-spark och snurr, hoppa som en gorilla, svinga med armarna åt alla håll, dyka framåt och hoppa bakåt, rulla runt, göra en piruett, en volt på tvärsan och stoppa ner dig i byxfickan på grannen till vänster. Sen runt igen och allt från början.
Jag försökte verkligen, det gjorde jag, skam den som ger sig. Ledaren tittade lite vänligt på mig och skakade på huvudet samtidigt som hon gav mig tummen upp när jag krockade med de stackare närmast mig, eller när jag hoppade balettskutt till höger när alla andra for åt vänster.
30 min. in i passet började jag istället improvisera egna övningar som jag kände inte var direkt skadliga för de andra i salen, dvs. där jag höll mig lite på samma ställe, bara studsade upp och ner i någorlunda samma tempo som de andra. Straxt efter det tog tålamodet slut och jag gav upp helt, tog min vattenflaska och satt mig skamset i bakgrunden för att invänta stretchingen.
30 min. in i passet började jag istället improvisera egna övningar som jag kände inte var direkt skadliga för de andra i salen, dvs. där jag höll mig lite på samma ställe, bara studsade upp och ner i någorlunda samma tempo som de andra. Straxt efter det tog tålamodet slut och jag gav upp helt, tog min vattenflaska och satt mig skamset i bakgrunden för att invänta stretchingen.
Så fort jag satt min lilla rumpa ner så frågade ledaren högt och tydligt i mikrofonen om jag var okej? Hade jag gjort mig illa?
-Nejdå, det är bara bra med mig. Jag vill bara sjunka genom golvet och ta med mig min obefintliga koordinationsförmåga ner i det svarta djupet. Aldrig någonsin tidigare har jag skämts så mycket över min till synes ostyriga ovilliga kropp i hela mitt liv. Jag menar, tack som frågar.
-Nejdå, det är bara bra med mig. Jag vill bara sjunka genom golvet och ta med mig min obefintliga koordinationsförmåga ner i det svarta djupet. Aldrig någonsin tidigare har jag skämts så mycket över min till synes ostyriga ovilliga kropp i hela mitt liv. Jag menar, tack som frågar.
Mörker skrämmer livet ur mig, fortfarande.
När jag ska somna fram mot kvällskvisten får jag automatiskt ont i magen. För jag vet att det kommer inte bli någon behaglig energigivande sömn. Det kommer bli jätte jobbigt och dunder-läskigt, kanske till och med vaknar jag likblek och skräckslagen, igen. Ligger i mörkret och stirrar upp i ett tomt tak och försöker att inte andas så högt. Försöker att ligga så stilla som det bara är fysiskt möjligt. Försöker att inte blinka och gud bevare mig inte blunda!
Jag stoppar bestämt ner Ester under täcket när det är dags att somna, så jag känner henne där när jag vaknar rädd. Hon är varm och lugn. Ibland bäddar hon om bland täcken och kuddar, snor runt och lägger sig lite närmare. Under min haka, tvärs över min mage. Min lilla smula, jag är glad att jag har henne.
Tjugotre år gammal och somnar jag med lampan tänd. Ljusslingan över fönstret släcker jag inte och lampan på andra sidan rummet för också ticka sina kilowatttimmar nätterna igenom. Så jag slipper vakna i intet, vaknar och ser att jag är hemma hos mig på min gata i stan och att det nog inte är så farligt som det känns inuti.
Jag stoppar bestämt ner Ester under täcket när det är dags att somna, så jag känner henne där när jag vaknar rädd. Hon är varm och lugn. Ibland bäddar hon om bland täcken och kuddar, snor runt och lägger sig lite närmare. Under min haka, tvärs över min mage. Min lilla smula, jag är glad att jag har henne.
Esset, på ryggläge i sängen.
Idag kan jag berätta följande
1.) Man behöver inte oroa sig för att rödbetor färgar potatisar och morötter röda om man kokar de tre nämnda tillsammans.
2.) Jag har varit på mitt första avancerade yoga pass ikväll och lärt mig positioner som bland annat den modifierade fisken.
2.) Jag har varit på mitt första avancerade yoga pass ikväll och lärt mig positioner som bland annat den modifierade fisken.
3.) Jag har misstagit påsen innehållande mina plastlådor för en sop-påse och slängt dem i soptunnan. Vilket var lite lustigt och kul så där just precis i efterhand när jag kom på det, men nu har jag ingenting lämpligt att stoppa min mat i tills imorgon. Alternativet är att stoppa maten i en plastpåse, allt blandas i magen ändå, right? Fläskfilé med rosépepparsås och rotfrukter. hm. Note to self: Köp plastlådor.
4.) Jag lyssnar helspänt på p3's valvaka. Jag intresserar mig hemskt för politik nu för tiden och jag ska som nybliven MUF medlem börja engagera mig aktivt är tanken. Shizzels!
Toudels
Idag har jag piffat till mig lite, skruvat till kalufsen innan skolan. Ingenting kan jag göra utan min vänstra hand så allt blir lite svårare och tar lite längre tid. Till exempel att skriva på tangentbordet. Det trilskas. Att laga mat är inte roligt heller, så jag har köpt fryspizza för hela slanten, lata dagar väntar. Martha Stewart är lagd för att bli dammig på hyllan för en stund.
Humanity für alles.
Vilka rackarns snygga armand. Wrap around 300 cm. är helt klart det läckraste - men kanske blir det för stort på armen? De på 93 cm är inte dumma heller. Dom med stenar och nitar var väl kanske inte favoriten, men de utan, i magenta, teal eller chocolate. Brick, rust eller natural? Plum? Färg är fint.
Fruktansvärda mardrömmar
Mardrömmarna har förstört min dag, det hjälps inte. Det bara är så. Jag vaknade och låg blick stilla i sängen, vågade inte röra mig. Vågade inte andas. Vågade inte blunda igen. Tittade ut i mörkret och räknade sekunderna, minuterna. Tick tack, tick tack. Nu har jag en obehaglig känsla kvar som verkligen inte går att skaka bort. Rädslan är klistrad som en klibbig film över verkligheten.
