Det är ett dött lopp för mig. Oktober är knappt här och jag känner mig redan ihålig, till snudd på genomskinlig. Lager på lager av stickade tröjor och raggsockor hjälper inte. Jag fryser under mina dubbla duntäcken på nätterna. Sover med kläderna på och hör hur mina tänder skallrar. Hyreshus är uppvärmda ungefär som mejeriavdelningen på Ica. Jag mins inte hur det kändes att vara varm längre och det här har bara börjat. 

Man skymtar bara hjärtat genom revbenen som krampaktigt kämpar för att hålla igång blodomloppet, som i motvind när luften blir kallare och minusgraderna kommer krypande. Man kan redan se ett nät av gråblå ådror genom min piggmentlösa hud. Ett par veckor till och jag är upplöst till intet.

Sommaren kommer aldrig mer tillbaka. Ljuset har vi sett för sista gången. Nu har vi ingenting kvar.