Jag har fått låna min mammas bil den här månaden, det känns skönt, att slippa gå genom stan hem på nätterna efter jobbet och så vidare. Slippa hålla min stackars hårt arbetande sambo vaken på nätterna för att jag är mörkrädd. Ha möjlighet att ta mig ut på landet och rida lite när det passar. Många fördelar. Sen att jag också känner mig lat och oduglig som föredrar bekvämligheten när den erbjuds mig istället för att se till att passa en buss och ta en och annan hälsosam promenad. Det är baksidan.

I vilket fall som helst. Jag skulle skaffa mig ett parkeringskort för december. Så jag parkerade utanför turistkontoret för att ordna med det. Jag gick och hämtade mig en liten parkeringsbiljett, fast än att jag bara skulle stå där fem minuter. Tjugo svenska riksdaler, minimitaxa i innerstaden nu mera. Klirr, klirr. Jodå, rätt ska vara rätt.

Jag går in och köper mitt kort, det tar en liten stund för tanten att stämpla och skriva, hämta en liten plastfick, fixa. När jag går ut till bilen igen ser jag hur en illgul parkeringsböter fladdrar i vinden. Jaha, jag stog på fel sida av stolpen på den ändlöst asfalterade parkeringsplanen i industiområdet. Två meter från parkringsautomaten. Det är klart att jag gjorde. Och visst ska jag väl ha mig en liten böter eftersom jag är inne och köper mig ett litet parkeringstillstånd. Jajjamensan. Var så god Q-park. 20 kr. i parkeringsautomaten, 300 kr. för parkringstillståndet och 400 kr. i böter. Jag ska inte betala någonting annat när jag ändå är igång? Kanske en sådan där luddig-fleecetröja till P-Lisan? En vetekrans till 10-fikat?

Den här veckan har jag verkligen inte gjort någonting ordentligt. Hela skolveckan har passerat i ett töcken(läs höljt i dimma) av projektarbeten, algrebra, föreläsningar och uppgifter. Allt har jag staplat på hög. En jättefin hög. Och en jätte hög, hög.

Jag har varvat krål och ryggsim utan att egentligen röra mig ur fläcken. Så där har jag legat på samma ställe och sprattlat. Ja, ni kan tänka er. Parerat alla möjligheter och kryssat mig igenom alla uppgifter. Det blev inte mycket gjort.

På jobbet har det mer eller mindre varit samma sak. Jag kom sist och gick först. Några timmar där, några timmar här. Igen egentlig tid - men lik väl lika trött. Upp tidigt och i säng sent. Och så sova lite. Ibland har jag haft möjlighet att klämma in en tupplur efter skolan för att ladda om. Ibland inte. Mitt humör har speglat mitt sömnmönster.. Trött och grinig har varit min envisa följeslagare.

Det har resulterat i att jag känt mig som en hopplös student och en oduglig anställd. Jo, som en rätt vresig flickvänn också.