Hej och hå http://petitgateau.blogg.se/

Idag är det exakt en månad kvar tills jag fyller 25 år. Ett halvt sekel. Usch och fy. Jag har lite åldersnoja och födelsedagsångest. Ska jag vara hemma? Ställa till med tjugofemårskalas eller fly fältet? Jag vet inte, men det börjar väl bli dags att bestämma sig.

Att gå upp ur sängen med ren viljekraft är alltid lika spännande, vem ska vinna? Den där förädiska varma och så hemskt tunga känslan av att bara sugas tillbaka ner bland kuddar och täcken eller det rationella jag som säger åt mig på skarpen att nu är det faktiskt dags att gå upp. Jag vet inte varför, men ofta är det just måndag morgon som känns som den svåraste även om jag tycker att måndagar är något av min favoritdag i veckan.

I natt sov jag som sagt ganska uselt, därför var det väl lite mer väntat än vanligt att det skulle bli tungt att gå upp. Nu sitter jag i alla fall här i skolan och skriver på mitt projektarbete, det är en hel del kvar och på torsdag är det deadline. Hej och hå. Det kommer att bli färdigt, för jag ser slutet, men på något sätt är det ändå alltid lika ont om tid på slutet.

Jag har gått och lagt mig och försökt somna. Verkligen släckt lampan beslutsamt, blundat duktigt och sagt upp mig för kvällen. Ett genuint försök att sova. Men det går inte. Det är klippt omöjligt. Jag är klarvaken, helt utan en susning sömn så långt ögat kan nå. Det är nämligen på tok för mycket att tänka på just ikväll. I huvudet går det runt, runt. Som ett litet kraftverk snurrar det på och till bruset av den strida ström tankeverksamhet är det svårt att koppla av och somna. Det är ett som är säkert.

Hela veckan har jag gått runt och längtat efter dagen idag och nu är jag på alldeles för uppvarvad för att få en blund i ögonen. Vi har varit och tittat på ett hus. Ett alldeles underbart litet rött sagohus. Jag som är något av en expert på att skruva upp mina förväntningar i taket är redan hopplöst förlorad. Det kommer tveklöst bli för dyrt och det var på tok för många på visningen för att det ska finnas ens den mista chans, men lika fullt ligger jag här sömnlös och drömmer om utemöbler och rabatter med tulpaner. Inte den mest pessimistiska realist kan ta ner mig på jorden. Inte just ikväll, imorgon går väl an.

Tur är väl det att jag i grund och botten inte är lika naiv som mina drömmar tillåter sig vara. Längta, önska, drömma och planera är halva resan. Att det sedan inte blir av, den sorgen den dagen. När en ny gnista tänds inför nästa möjliga drömprojekt är jag inte sen att hoppa på det heller. I jämförelse så lever vi ett väldigt problemfritt, ansvarsbefriat liv här i vår kära gamla hyresrätt så länge. Det är inte dumt det heller.

Jag har fått låna min mammas bil den här månaden, det känns skönt, att slippa gå genom stan hem på nätterna efter jobbet och så vidare. Slippa hålla min stackars hårt arbetande sambo vaken på nätterna för att jag är mörkrädd. Ha möjlighet att ta mig ut på landet och rida lite när det passar. Många fördelar. Sen att jag också känner mig lat och oduglig som föredrar bekvämligheten när den erbjuds mig istället för att se till att passa en buss och ta en och annan hälsosam promenad. Det är baksidan.

I vilket fall som helst. Jag skulle skaffa mig ett parkeringskort för december. Så jag parkerade utanför turistkontoret för att ordna med det. Jag gick och hämtade mig en liten parkeringsbiljett, fast än att jag bara skulle stå där fem minuter. Tjugo svenska riksdaler, minimitaxa i innerstaden nu mera. Klirr, klirr. Jodå, rätt ska vara rätt.

Jag går in och köper mitt kort, det tar en liten stund för tanten att stämpla och skriva, hämta en liten plastfick, fixa. När jag går ut till bilen igen ser jag hur en illgul parkeringsböter fladdrar i vinden. Jaha, jag stog på fel sida av stolpen på den ändlöst asfalterade parkeringsplanen i industiområdet. Två meter från parkringsautomaten. Det är klart att jag gjorde. Och visst ska jag väl ha mig en liten böter eftersom jag är inne och köper mig ett litet parkeringstillstånd. Jajjamensan. Var så god Q-park. 20 kr. i parkeringsautomaten, 300 kr. för parkringstillståndet och 400 kr. i böter. Jag ska inte betala någonting annat när jag ändå är igång? Kanske en sådan där luddig-fleecetröja till P-Lisan? En vetekrans till 10-fikat?

Den här veckan har jag verkligen inte gjort någonting ordentligt. Hela skolveckan har passerat i ett töcken(läs höljt i dimma) av projektarbeten, algrebra, föreläsningar och uppgifter. Allt har jag staplat på hög. En jättefin hög. Och en jätte hög, hög.

Jag har varvat krål och ryggsim utan att egentligen röra mig ur fläcken. Så där har jag legat på samma ställe och sprattlat. Ja, ni kan tänka er. Parerat alla möjligheter och kryssat mig igenom alla uppgifter. Det blev inte mycket gjort.

På jobbet har det mer eller mindre varit samma sak. Jag kom sist och gick först. Några timmar där, några timmar här. Igen egentlig tid - men lik väl lika trött. Upp tidigt och i säng sent. Och så sova lite. Ibland har jag haft möjlighet att klämma in en tupplur efter skolan för att ladda om. Ibland inte. Mitt humör har speglat mitt sömnmönster.. Trött och grinig har varit min envisa följeslagare.

Det har resulterat i att jag känt mig som en hopplös student och en oduglig anställd. Jo, som en rätt vresig flickvänn också.

Idag hade vi en kort fredag i skolan, vi slutade redan vid 11. Jag gick ut med Helenas och Chrilles hundrackare och hämtade hem min egen. Vi provar nämligen en delad vårdnad modell här i familjen Olsén. Där vi rycker in och passar hundarna ihop på dagarna. Det fungerar jätte bra, vad mycket enklare allt blir om man hjälps åt! Ett guldläge.

Det kändes väldigt överkommligt att vi slutade så tidigt just idag, eftersom jag inte kunde somna igår. När jag kom hem från jobbet i natt, varvade ner, tog en dusch och åt en smörgås så hade klockan sprungit iväg till 04:30. När jag väl somnade vet jag inte, och tur är kanske det. Väckarklockan ringde kvart i sju. Jag var så där kräktrött hela förmiddagen och tog mig en liten nätt powernap när jag kom hem. Gud så skönt det var.

Jag har en ledig helg framför mig, inga jobbpass väntar, men jag känner mig inte speciellt ledig. Ikväll ska vi ut och äta en snabbis och sen ska jag hem och sova tidigt, eftersom jag måste ladda inför högskoleprovet imorgon. Halv nio till fem ska jag sitta bänkad i ett av universitetets klassrum och skriva prov i rasande fart. Det är lite ångestladdat efter som det måste gå bra.

När det där rackarns provet är skivet har vi bara roliga saker kvar på helgplaneringen. Lördag e.m. åker vi raka vägen till Linköping på släktmiddag och där efter ut till mamma och pappa på landet. På söndag morgon åker i samlad trupp vi upp till Stockholm och hälsar på Richard och hans familj. Någonting jag längtat efter länge.

Jag känner en ström av omotivation skölja över mig. Stor, tung och hejdlöst utmattande. Först blir jag rädd förstås och ledsen, sen likgiltig och nu förbannad. Det har gått tre-fyra veckor sedan det började pyra bland löven och osa misstänksamt, nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre.

Tankarna slåss febrilt om utrymmet i huvudknoppen min. Jag har bara ett liv. Ett endaste litet liv. Och vad gör jag med mitt? Vad planerar jag att i framtiden göra med mitt? Vad är min tanke? Har jag något mål och utefter vilka kriterier har jag satt upp det målet? Ett nedrans dumt mål är det säkert. Vad det nu är för mål. Vid det här laget har jag glömt bort helt vad det var. För det har förstås ingenting med något livsmål att göra. Det är bara hösten som är här och sprider sitt kolsvarta missnöje igen.

Jag sitter på vardagsrums mattan och stirrar ut genom fönstret. 7 grader och lätt regn. Ester kommer och ger mig sin strumpa. En använd strumpa som luktar tåfis och är blöt av hunddregel eftersom hon burit runt den i munnen. Tack hjärtat, vad fin.

En begagnad strumpa gör en liten schnauzer glad. Vad gör mig glad? Just nu har jag inte en susning.

Skolan tog slut tidigt idag, våra lärare var på seminarium och styrde med ett EU projekt, så vi fick tre timmar ledigt mitt på dagen. Jag passade på att göra min sambo sällskap på jobbet. Vi har gjort mäklar saker. Eller, jag och Ester har sällskapspromenerat bredvid min sambo som själv har gjort sitt mäklar-göra, mer eller mindre på det sättet gick det till. Det snålblåste och regnade, oktobervädret visade sitt sanna jag. Sen tog jag mig en liten lur i bilen medans han kuskade fram och tillbaka i regngråa östergötland på diverse ärenden. Jag sov. Tungt. Jag tycker om att åka bil, det är rogivande. Och sövande. 

I natt sov jag riktigt dåligt, jag försöker intala mig att det är anledningen till att jag fortfarande är så trött. Men nej, det är säkerligen hösten. Jag kan lika gärna erkänna det, jag blir så här trött av hösten varje år. Usch och fy. Jag behöver solsemester. Eftersom det inte är på tapeten har jag piggat upp situationen med nya höstskor istället. Lycka som lycka just nu. Jag nöjer mig med vilken som.

Jag har någon typ av hej-dundrande-höst-förkylning. Jag har haft feber i dagarna tre och känner mig ohyggligt ynklig och skruttig. Jag hinner inte med vad jag behöver göra och jag missar både jobb och skola. Det är ingen höjdare förstås och jag som gärna stressar upp mig i onödan stressar upp mig lite extra nu. Det där med att luta sig tillbaka och intala sig att det är någonting jag inte kan påverka. Låta saker ha sin gilla gång. Det är svårt det där. Så även när det gäller att bli golvad av höstens raketförkylning. Är jag verkligen så sjuk? Jo, jag är verkligen så sjuk. Att gå ner och upp för trappan i trapphuset resulterar i att hjärtat förtvivlat försöker hoppa ut genom bröstkorgen av blotta ansträngningen.

Imorse var jag likväl envist på uppstart av det nya projektarbetet i skolan, jag tog två panodil och fick snällt åka med min sambo ner till stan. Det kändes som en evighet innan jag äntligen fick släpa mina trötta fötter hem igen. Nu har jag sovit två timmar till och därefter tagit höstens första riktigt varma bubbelbad. Och kanske, kanske känns det lite bättre? 

Det är jätte kallt ute nu för tiden. Sommaren är slut. Möjligtvis är det också därför jag blev så sjuk, jag har nog inte hunnit med i klimatomställningen intalar jag mig själv. Det gick för fort. Först fick jag påtaglig andnöd när det gick upp för mig, hur jätte slut sommaren verkligen är. Jag kände att jag inte på långa vägar var färdig med sommaren än, och var tog den egentligen vägen? Jag har inte hunnit med allt det där jag hade velat göra. Åka ner till västervik, sola på klipporna, bada i havet.. Men idag, när jag ligger här utslagen i soffan under yllefilten och nyser i kapp med tvn, så slog det mig, att jag längtar lite efter snön. Sådär i smyg. Stora vinterjackor och stickade halsdukar, snö, värmeljus, boeuf bourguignon och myskvällar med dom man tycker om. Så ja, okej, kom då vintern. Om du nu måste. 

Blä. Jag har en on-going period där jag sover så oförskämt dåligt. Mardrömmarna haglar ner över kuddarna på nätterna och träffar mig som tegelstenar när jag sover. Utöver det vaknar jag stup i kvarten. Till det ska sägas att jag i normala fall aldrig vaknar när jag somnat - någonsin, knappt av väckarklockan. Jag vaknar i panik, springer ut i vardagsrummet och ska servera ett bord jag glömt, öppna en vinflaska eller hämta en nota. Lite festligt, tycker min sambo, som får beskåda cirkusen på nätterna. Inatt har jag gått och lagt mig tre gånger, den sista efter en liten ilsken konversation med mig själv om att nu får jag faktiskt ge mig. När jag för fjärde gången vaknade, då av en puss i pannan av min älskling som gick till jobbet, var jag redo att dela ut en rak höger. Ska jag då ALDRIG få sova i lugn och ro? Oj, morgon, dags att gå upp. Ja, visst. Hej då hjärtat, ha en bra dag på jobbet.

När man jobbar alla lördagar en hel sommar. Då blir lediga söndagar relativt viktiga i förhållande till söndagar i sig.

En slutsats (av latinets con- "med", claudo, "stänga") alternativt konklusion, är det sista steget, målet, i en härledning. Slutsatsen är det som bevisas i ett bevis. Slutsatsens sanning är beroende avpremissernas sanning samt argumentets giltighet. I en argumentation med flera led och slutledningar är slutsatsen den avslutande delen, det som hela argumentet leder till.

Exempel. Från premisserna

• A → B (om A är fallet så är B fallet)
• A (A är fallet)

följer slutsatsen

• B (B är fallet)

..det där med att ta hand om all svamp när man kommer hem från skogen också.

Jag var hos tandhygienisten imorse och tog bort tandsten, plåga och pina! När jag kom hem igen straxt efter åtta kände jag mig fullkomligt överkörd. Huvudvärken strålade ut genom pannbenet som någonting radioaktivt. Aj aj aj. Efter det har jag försökt sova bort den i två omgångar och nu tror jag att det äntligen har lättat lite. En panodil på det här sen så reder det sig.

Fy, att gå till tandläkaren är det värsta jag vet. Jag har ingen som helst förståelse för de som kan sitta och somna hos tandläkaren eller sitter där i stolen och har det bra. Där har man det inte bra, så är det bara. Det är ohyggligt och förfärligt! Det är vad det är.

Jag provade alltså att göra egen majonnäs igår. Helkul och otroligt lätt med stavmixer. Receptet behöver jag fila på lite, oj vad det kommer bli majonnäs till allt framöver. Detvar så festligt att se processen. Prova!

4 äggulor

Jag och Ester ligger i soffan och har det bra. Tv 6 visar Sky Captain and the world of tomorrow. Vi har bäddat ner oss här bland kuddarna med duntäcket, så det går ingen nöd på oss. Jo, visst, jag har spenderat större delen av dagen här i soffan redan, men Ester kom först i eftermiddags efter lite rekreation på landet. Någon måtta får det vara för en liten hund med spring i benen.

Esset har fått rökt Emilskinka och jag sippar på ett glas Bravo Friskus. Vilken fest. Imorgon ska jag jobba långdag så då är det slut på latsidan och sjukstugan. Husse är ute och slirar ikväll och kommer nog inte hem än på ett tag. Vi soffpotatisar här hemma saknar honom lite. 

Idag ligger jag i soffan, overksam och oduglig. Jag har feber och rackarsns ont i öronen. Det ligger inte i tiden för mig att bli sjuk just nu, jag måste vara på benen imorgon. Det är illa nog att jag ligger här utslagen idag. Mirakelkur? Sömn och alvedon? Inte har jag någon hundrackare att klappa på heller eftersom hon är på landet och lever loppan. Åh, arma uppförsbacke!

Jag som i regel ser fram emot måndagar och kände mig full av ny energi imorse, tycker att den här dagen hit in tills har gått oerhört långsamt. Jag var omotiverad i skolan och har frusit inomhus i ytterkläder fast solen sken in genom fönstren. Skönt att vi hade kort dag idag. 

Nu har jag cyklat hem, vi ska straxt lasta hunden i bilen och styra ut mot Getterö. Köpa med oss lite picknick. Gräset behövde visst klippas och jag pluggar så gärna i skärgården i eftermiddag.