Mörker skrämmer livet ur mig, fortfarande.
När jag ska somna fram mot kvällskvisten får jag automatiskt ont i magen. För jag vet att det kommer inte bli någon behaglig energigivande sömn. Det kommer bli jätte jobbigt och dunder-läskigt, kanske till och med vaknar jag likblek och skräckslagen, igen. Ligger i mörkret och stirrar upp i ett tomt tak och försöker att inte andas så högt. Försöker att ligga så stilla som det bara är fysiskt möjligt. Försöker att inte blinka och gud bevare mig inte blunda!
Jag stoppar bestämt ner Ester under täcket när det är dags att somna, så jag känner henne där när jag vaknar rädd. Hon är varm och lugn. Ibland bäddar hon om bland täcken och kuddar, snor runt och lägger sig lite närmare. Under min haka, tvärs över min mage. Min lilla smula, jag är glad att jag har henne.
Tjugotre år gammal och somnar jag med lampan tänd. Ljusslingan över fönstret släcker jag inte och lampan på andra sidan rummet för också ticka sina kilowatttimmar nätterna igenom. Så jag slipper vakna i intet, vaknar och ser att jag är hemma hos mig på min gata i stan och att det nog inte är så farligt som det känns inuti.
Jag stoppar bestämt ner Ester under täcket när det är dags att somna, så jag känner henne där när jag vaknar rädd. Hon är varm och lugn. Ibland bäddar hon om bland täcken och kuddar, snor runt och lägger sig lite närmare. Under min haka, tvärs över min mage. Min lilla smula, jag är glad att jag har henne.
Esset, på ryggläge i sängen.
Kommentarer
Trackback
