Solen sken rakt in i mig idag. Solstrålarna riktigt ilsket sprakade in lite lycka och vårkänsla i mina stackars frusna lemmar. Det gjorde humöret en rakettjänst. Jag är liksom rätt glad förjämnan nu för tiden, men idag var solen en rackarns effektiv vitaminkick in i gamla grå tankebanor och igensnöade sommardrömmar.

En pre-injektion av våren, den som jag trodde hade frusit sönder för gott. Precis som en stackars bil som stått ute i minusgrader för länge, startmotorn hostar till och ger i från sig ett sista raspigt gurgel och sen händer ingenting mer. Ingenting mer någonsin. Dödsdött. Ungefär så kände jag för våren fram tills idag. Att den aldrig skulle orka bryta igenom vinterns strypgrepp. Aldrig, aldrig. 

Men idag, vilken dag! Sol från blå himmel, inget disgrått dimmigt lock på himlen så långt ögat kunde nå! Bara sol i ögonen. Hallelulja! Det är bara februari än. Jag vet, kanske tre månader kvar av kallt. Men tre månader är långt ifrån föralltid och det duger gott för mig!

Sen har jag spenderat min dag med att sitta två timmar i skolan och vänta på vad som visade sig vara ingenting. Åkt buss hem, städat, diskat, bäddat, pluggat, längtar eft. K lite till, tappat bort mina nycklar och fått en låda i huvudet. Det var min dag.

Idag hade vi genomgång med vår studievägledare och fick lite kataloger från univers., där hittade jag bl.a. utbildn. civilingenjör i industriell eknomi. Det känns lite som en bra blandning av det jag inbillar mig att jag vill syssla med. Jag ska i alla fall kolla upp det lite mer. Vi får se, kanske gör jag någonting helt annat men det är verkligen kul att börja titta lite mer konstruktivt på vad det är jag har tänkt att jag ska pyssla med när jag blir stor.

Sen att jag hinner bli både gammal, grå och säkert där igenom också fullkomligt oattraktiv för marknaden innan jag är klar det är en helt annan femma. För så där när man är runt trettio och ska bilda familj, först då är jag färdigutbildad och färsk på jobbet, och vem vill ha tillbaka någon som ska VAB'a och ha sig? Nej, barn blir det inga då inte, det går bara inte. Då krockar det med den långt och hårt investeade utbildningen. Sen känns det ändå klokt att välja en lite längre utb. så man är säker på vad man har på fötterna.

Så gammal är jag väl inte, försöker jag intala mig själv. Det är klart jag ska plugga. Länge. Mycket. En evighet minst. Det är ju roligt! Eller? Har jag motivationen? Vill jag veeerkligen? Jag står där och väger. En pigg och färsch KY på två år för komma igång att jobba efter det eller en ingenjörsutb. med masters på hundra två år? Det är frågan.

Nu har jag pluggat färdigt för idag och ska(läs måste) göra någonting effektivt med resten av kvällen. K är i Malmö och jag har inget annat val än att sysselsätta med någonting för att inte sakna så hemskt hela tiden. Odugligt.