Jag har någon typ av hej-dundrande-höst-förkylning. Jag har haft feber i dagarna tre och känner mig ohyggligt ynklig och skruttig. Jag hinner inte med vad jag behöver göra och jag missar både jobb och skola. Det är ingen höjdare förstås och jag som gärna stressar upp mig i onödan stressar upp mig lite extra nu. Det där med att luta sig tillbaka och intala sig att det är någonting jag inte kan påverka. Låta saker ha sin gilla gång. Det är svårt det där. Så även när det gäller att bli golvad av höstens raketförkylning. Är jag verkligen så sjuk? Jo, jag är verkligen så sjuk. Att gå ner och upp för trappan i trapphuset resulterar i att hjärtat förtvivlat försöker hoppa ut genom bröstkorgen av blotta ansträngningen.

Imorse var jag likväl envist på uppstart av det nya projektarbetet i skolan, jag tog två panodil och fick snällt åka med min sambo ner till stan. Det kändes som en evighet innan jag äntligen fick släpa mina trötta fötter hem igen. Nu har jag sovit två timmar till och därefter tagit höstens första riktigt varma bubbelbad. Och kanske, kanske känns det lite bättre? 

Det är jätte kallt ute nu för tiden. Sommaren är slut. Möjligtvis är det också därför jag blev så sjuk, jag har nog inte hunnit med i klimatomställningen intalar jag mig själv. Det gick för fort. Först fick jag påtaglig andnöd när det gick upp för mig, hur jätte slut sommaren verkligen är. Jag kände att jag inte på långa vägar var färdig med sommaren än, och var tog den egentligen vägen? Jag har inte hunnit med allt det där jag hade velat göra. Åka ner till västervik, sola på klipporna, bada i havet.. Men idag, när jag ligger här utslagen i soffan under yllefilten och nyser i kapp med tvn, så slog det mig, att jag längtar lite efter snön. Sådär i smyg. Stora vinterjackor och stickade halsdukar, snö, värmeljus, boeuf bourguignon och myskvällar med dom man tycker om. Så ja, okej, kom då vintern. Om du nu måste.