Idag är det exakt en månad kvar tills jag fyller 25 år. Ett halvt sekel. Usch och fy. Jag har lite åldersnoja och födelsedagsångest. Ska jag vara hemma? Ställa till med tjugofemårskalas eller fly fältet? Jag vet inte, men det börjar väl bli dags att bestämma sig.

Att gå upp ur sängen med ren viljekraft är alltid lika spännande, vem ska vinna? Den där förädiska varma och så hemskt tunga känslan av att bara sugas tillbaka ner bland kuddar och täcken eller det rationella jag som säger åt mig på skarpen att nu är det faktiskt dags att gå upp. Jag vet inte varför, men ofta är det just måndag morgon som känns som den svåraste även om jag tycker att måndagar är något av min favoritdag i veckan.

I natt sov jag som sagt ganska uselt, därför var det väl lite mer väntat än vanligt att det skulle bli tungt att gå upp. Nu sitter jag i alla fall här i skolan och skriver på mitt projektarbete, det är en hel del kvar och på torsdag är det deadline. Hej och hå. Det kommer att bli färdigt, för jag ser slutet, men på något sätt är det ändå alltid lika ont om tid på slutet.

Jag har gått och lagt mig och försökt somna. Verkligen släckt lampan beslutsamt, blundat duktigt och sagt upp mig för kvällen. Ett genuint försök att sova. Men det går inte. Det är klippt omöjligt. Jag är klarvaken, helt utan en susning sömn så långt ögat kan nå. Det är nämligen på tok för mycket att tänka på just ikväll. I huvudet går det runt, runt. Som ett litet kraftverk snurrar det på och till bruset av den strida ström tankeverksamhet är det svårt att koppla av och somna. Det är ett som är säkert.

Hela veckan har jag gått runt och längtat efter dagen idag och nu är jag på alldeles för uppvarvad för att få en blund i ögonen. Vi har varit och tittat på ett hus. Ett alldeles underbart litet rött sagohus. Jag som är något av en expert på att skruva upp mina förväntningar i taket är redan hopplöst förlorad. Det kommer tveklöst bli för dyrt och det var på tok för många på visningen för att det ska finnas ens den mista chans, men lika fullt ligger jag här sömnlös och drömmer om utemöbler och rabatter med tulpaner. Inte den mest pessimistiska realist kan ta ner mig på jorden. Inte just ikväll, imorgon går väl an.

Tur är väl det att jag i grund och botten inte är lika naiv som mina drömmar tillåter sig vara. Längta, önska, drömma och planera är halva resan. Att det sedan inte blir av, den sorgen den dagen. När en ny gnista tänds inför nästa möjliga drömprojekt är jag inte sen att hoppa på det heller. I jämförelse så lever vi ett väldigt problemfritt, ansvarsbefriat liv här i vår kära gamla hyresrätt så länge. Det är inte dumt det heller.