Jag känner en ström av omotivation skölja över mig. Stor, tung och hejdlöst utmattande. Först blir jag rädd förstås och ledsen, sen likgiltig och nu förbannad. Det har gått tre-fyra veckor sedan det började pyra bland löven och osa misstänksamt, nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre.

Tankarna slåss febrilt om utrymmet i huvudknoppen min. Jag har bara ett liv. Ett endaste litet liv. Och vad gör jag med mitt? Vad planerar jag att i framtiden göra med mitt? Vad är min tanke? Har jag något mål och utefter vilka kriterier har jag satt upp det målet? Ett nedrans dumt mål är det säkert. Vad det nu är för mål. Vid det här laget har jag glömt bort helt vad det var. För det har förstås ingenting med något livsmål att göra. Det är bara hösten som är här och sprider sitt kolsvarta missnöje igen.

Jag sitter på vardagsrums mattan och stirrar ut genom fönstret. 7 grader och lätt regn. Ester kommer och ger mig sin strumpa. En använd strumpa som luktar tåfis och är blöt av hunddregel eftersom hon burit runt den i munnen. Tack hjärtat, vad fin.

En begagnad strumpa gör en liten schnauzer glad. Vad gör mig glad? Just nu har jag inte en susning.