Det är härligt att bli mött av någon innanför dörren, det är ingen dum känsla att vara efterlängtad, om det så bara är av en väldigt liten snauzer. Någon annan som är högst längtad efter är min Käresta. Han åkte till Malmö imorse. Då kan man kanske tycka, att imorse var nästan alldeles nyss. Men jag kan tala om att det gör ingen skillnad alls. För jag saknar honom så mycket att det gör ont i hjärtat. Jag tappade livslusten för en stund när han åkte imorse men den kom tillbaka igen när jag promenerade till skolan i solskenet med Lisa Ekdahl skrålandes i hörlurarna. Albumet Give Me That Slow Knowing Smile faller mig i smaken.

Snart så kommer han hem igen förstås, på Lördag närmare bestämt. Kanske klarar jag mig inte tills dess men med största sannolikhet klarar jag mig alldeles utmärkt. Nu ska jag ta lilla fröken Ester i örat och bädda ner henne hos mig och sova en stund innan det är dags att gå upp igen, godnatt och sov så gott!