Nej, men nu räcker det. Varför slutar aldrig denna ständiga tillförsel av högkvalitativ dramatik? Infusionen av haveri och turbulens pumpar in i mitt liv i ack så outtröttlig strid ström. Det gör att jag vill stänga in mig i min garderob. Sätta mig på en hylla i mörkret, luta huvudet mot den kalla masonitväggen och stanna kvar tills lugnet har lagt sig. Om det så ska ta det närmsta seklet.

Sen önskar jag från djupet av mitt hjärta bara en sak, att någon hade gjort vad jag gjorde ikväll för mig, när jag behövde det.