Idag har fjärilar i magen, för ikväll - istället för imorgon som planerat, kommer världens finaste pojke hem till mig igen från staden där långt ner som Sverige glömde..

Det har varit årets längsta onsdag, torsdag och fredag. Dagarna har liksom aldrig riktigt tagit slut. Även om jag hela tiden vetat att det bara är lite tid emellan oss och jaja, det är bara ett par dagar, så har det inte varit ett dugg kul. Inte det minsta kul faktiskt. Längta är inte my cup of tea, tålamod är en dygd jag inte besitter helt enkelt.

För att fördriva tiden och försöka att inte tänka så mycket på hur man längtar så hemskt. Så där mycket att hjärtat är tungt att bära på. Så har jag försökt sysselsätta mig flitigt. Ridit söta ponnier på NFK, lagat mat, pluggat, hopptränat, socialiserat och idag har jag köpt nya täcken och kuddar. Vardagslyx, att sova som en prinsessa i fluffiga, helst lite prassliga täcken. Så där så att man bara längtar efter att få gå och lägga sig. Krypa ner bland kuddarna och sova på ett moln.


I kväll tittade Maria in på middag, jag gjorde spareribs åt oss. Knepet är att koka dem först, riktigt länge, minst 1,5 timme. Så länge att köttet börjar släppa från benen. Nej, någon vegetarian, det är jag inte.

Fryst kött är högst oformbart, det var rätt knepigt att få det att få plats i kastrullen.