I stallet bäddade jag gott i boxen och fyllde hinkarna till brädden med kallt, friskt vatten. Här om dagen införskaffade jag nämligen två nya vattenhinkar åt Wilma. Bortskämd är hon allt en aning. Inte duger det med en, det är klart att pinglan ska ha minst två. Anledningen är mindre långsökt än så, läs artikeln nedan, jag vill att hon ska ha tillgång till minst 40 liter vatten.

Det blev lite av en bevisad teori för min del med, för jag menar på att en häst borde tycka att det är knepigt att dricka ur en vattenkopp och kanske inte göra det i den mån de borde just på grund av det. Försök drick ur ett glas och samtidigt tryck ner en knapp i botten av glaset med näsan, inte så behagligt, inte sant? Bortse från att vi inte har så långa näsor (för då blir det kanske enklare och min teori inte lika stabil).

Nu när hon alltså har tillgång till 40 l. kallt och gott hinkvatten varje dag, utöver vattnet i hagen, så dricker hon knappt ur vattenkoppen längre, även om det händer. Båda vattenhinkarna är tomma när jag kommer dagen där på. Som matte är det skönt att veta att hon hydrerar ordentligt, speciellt när det är så här varmt ute. Så jag är mer än nöjd med vetskapen om att hon inte går törstig och får i sig ordentligt. När hon sen dricker ur vattenkoppen, då är det bonus.

Ut ur beslutet, som på sitt sätt ger mig sinnesfrid, kommer också en baksida. Det innebär att jag framöver kommer jag få bära vattenhinkar, två stycken varje dag i så där 20 år till, minst. Har man väl börjat så är det inte okej att sluta anser jag. Jag har alltså medvetet regrigerat vattenkoppen till innan det drogs vattenledningar ungefär. Men jag vattnar gärna, vatten är viktigt ni vet.

Kallt och gott!

Mjukt och skönt!

Vi tränade NH i ridhuset idag men fick inte komma in på en gång..

Så då passade W på att käka lite ogräs..

Vi fick ett par tips av grannen i boxen bredvid.